.

Så.. Nu är jag ensam igen. Fy sjutton. Kvällen har spenderats med att tycka synd om mi själv, och hade tänk göra det resten av kvällen också.
Min rygg är värre än förut, det är jobbigt att gå, stå, sitta osv. Kan bero på skoterkörningen igår. Men vafan. Jag vill ju kunna leva utan att bryta ryggen, jävla skitbajs!

Men jag har då fått träffa mitt allt, och det var underbart. Som på film nästan. Jag känner mig så trygg, som ett litet räddt (?) barn i ett par tygga armar. Det är dock lite jobbigt att han läser mig som en öppen bok, fast jag inte vill. Han vet att jag har mycket underliggande som jag aldrig vill spotta ut, och nu, då jag snart sprängs av ledsamhet, fast jag är så duktig på att dölja det, så ser han det. Han vill hjälpa och jag älskar honom för det.

Vet inte om det blir någon skola imorgon för min del. Känner mig smått febrig och allmänt äcklig. Men jag vill ändå. Jag måste rädda min älskade prinsessa från vargarna. (Och ja, jävlar vad jag snaknar dig mitt hjärtegryn, jag vill limma ihop mih med dig!)

Nu signar Lina ut, tillsammans med ursäkter för ett emo/osammanhängade inlägg. Men jag har mina anleningar, och jag ahr mina grejer!