.

Barn kan nog vara bland det sötaste som finns. Men de är ändå ganska speciella. För mig är det då så att ibland hatar jag barn, och jag kan verkligen inte förstå varför de finns, medans nästa sekund kan jag spricka av kärlek till de små trollen.

-De föds. Blodiga, kladdiga och äckliga. Inte nog med att de vrålar, de ska dessutom ha ens kärlek pch hjälp för att de inte fattar nåt själv.
Men ändå kan man inte låta bli tt tycka om dem. Lukten, huden och de små fingrarna kan få vilken Tengil som hellst att mjukna.

- De bli äldre. 3-6 år. De pratar HELA tiden, frågar varför åt ALLT, de fattar inte ironi och har kompisar som är exakt likadana. 2xJobbig då kompisen är på besök. Kom förresten inte ens på tanken att de ska lägga sig. Och all mat är äcklig.
Men kramarna och pussarna man får av de små är fab!

-7-9. De börjar skolan de slåss med pinnar och de förstår inte rikigt när det är nog. ultrarapid jämt och dessutom ska de cykla.
MEN det är nu det börjar gå att prata vett i dem. De förstår litegrann av vad dess medmänniskor känner.

- 11-16 Det är egentligen ingen skillnad på en 11-åring och en 16-åring, speciellt inte flickor. I 11-års åldern börjar de sminka sig i smyg och det blir verkligen inte snyggt. Samma sak med 16-åringarna. (Nej, överdrivet kanske, men det finns faktiskt fall.) Killar har de sprungit efter hela livet, men det är nu de börjar bli desperata, vilket de kommer förbli. Det är nu framtidsplaner börjar växa. AJAJ!
För att inte glömma att vid 12 år börjar de supa, och 14 börjar de knarka.

-16-20 de lugnar ner sig lite, men nu är de för stora för att vilja vara med föräldrarna föralltid och de skaffar snart egna barn som kommer bli exakt likadana som de själva.
Du har kastat bort ditt liv som förälder. Och är för gammal för att kunna skaffa nya och ändra på hela förloppet.
Du dör en tidig död av stress.



Känns det bra??





(Allt detta är fiktion. Endel saker stämmer in på levande varelser men det är ändå inte sant.)