.

Nu rasar jag samman. Jag orkar inte ett enda steg till. Inte en enda dag. Alla jävla småsaker växer till stora bekymmer.
Min fot gör så ont att jag knapt kan gå, inte ens utan skor. Allt jag bokat in denna dag måste avbokas, och cykla går inte heller för att det är nåt jävla fel med den.
Och ingen bil har jag, trots att jag fått höra att "den här bilen kanske du borde ha!"

Småsaker? Jovisst. Men jag bryter ihop för att jag måste det, det behövs.

Jag är tacksam om ingen försöker kontakta mig de närmsta dagarna. Jag vill inte prata helt enkelt. Jag ska göra det jag kan bäst nu.
Tusen, tusen dumheter, och ingen ska säga nåt.