.

jag kom på att jag är så otroligt otroligt förälskad i skellefteå aik hockey... det är en otroligt stor kärlek kan jag lova... och där har vi det! jag är bara kär i det som är ouppnåerligt... ska d verkligen vara så?


Förut var det mer så att jag vart fakekär, och fick den jag ville ha, med lite ansträngning. Nu är det så att jag blir kär i det kan inte kan få och klagar som fan. jag är dock inte kärkär i hockeylaget. jag barra älskar dom.
men när jag är kär så går det inte få. och jag tror inte ens att det är äkta kärlek.
men jag vet också att om jag nu skulle få det som jag verkligen vill ha. så skulle det inte bli nåt, för att jag bangar. eller för att det inte är lika roligt längre.
Flirtar är alltid roliga, men när det blir allvar så blir det så seriöst, vilket är väldigt svårt. och ibland känner jag faktist att jag inte vill kämpa för att hålla det.
finns det verkligen "the one" för alla?
känner mn när han kommer ? och kommer man att kämpa för honom?!

haha nu när jag läser igenom detta så ser det ut som att jag är världens ensammaste och världens mest desperata människa.. jag bör då lägga till att jag inte känner mej så värst ensam, jag har mina vänner, dom är så fina.
Och jag är verklien inte desperat, jag väntar hellre än att jag ska såra andra. Det finns verkligen inget värre än dom som är kära i kärleken och är ihop med folk bara för att vara ihop med nån. jag kan bara inte förstå det!

dessutom så har jag sid..! och han kommer å vara min föralltid i alla tider