.

Jag har två val.. Att flänna ut allt här och detta blogginlägg blir långt, eller småförklara lite och det blir kort. Jag börjar och ser vart det leder.

Hela min kropp gör ont nu, det är svårt att andas och jag gråter mest bara hela tiden. Jag tror inte jag har mått liknande på länge.. Av många anldeningar. Är orolig över mina vänner, och det som gör ont är att jag inte kan vara där med dem och ta hand om dem då jag vet att de behöver det. Och till dem säger jag: Förlåt, jag älskar er!

Jag sitter här i Lule och gör fucking ingenting annat än att försöka få mamma att sluta flänna, sluta flänna själv och få fara hem till min Klas och till mina vänner, det jobbiga är den ständiga väntan på att få åka hem, imorgon åker ja mest troligt på beroendeenheten här för att prata med nån som kan hjälpa mig i mitt så kallaade medberoende, sedan blir det blodprover och föhoppningsvis kommer Klas hit så vi kan fundera ut en lösning på hur vi ska kunna få det att funka, dvs: Kunna leva tillsammans hemma i stan, samtidigt som mamma och pappa ska kunna lita på mig och ha kontroll.
Någon som har ett förslag på hur det ska gå till?

Larsbeth anser att jag ska vara här så hon har koll på mig och så HON ska må bra, men hon förstår inte att jag sakta men säkert bryts ner och blir mer och mer depp.
Just nu är allt skit och jag känner mig inte så värt pratglad alls.

Känns dock bättre nu när jag fått prata med Klas, han säger att han ska göra allt vad som står i hans makt för att det ska bli bra. Hoppas han förstår att han är bland det bästa som finns! Jag är så kär, ingen får ta det vi har ifrån mig nu,för då finns jag nog inte så mkt länge till.

Visst, självklart förstår jag att jag lever farligt, visst försår jag att mina föräldrar är oroliga och nog fan ve jag att drugs are bad, men just nu måste jag få åka hem...