.

aaahhh! Jag har hört att man ska skriva ett brev till dem man känner sig besvikna på, det har jag gjort nu, för ja känner att jag blivit sviken. Jag känner inte att jag behöver skriva ut namn, vill inte peka ut någon av den enkla anledningen att jag kommer att ångra mig sen. Vi har pratat, men det finns endel förklaringar och endel rättelser jag bör göra och jag vill verkligen inte stråla min hjärna mer än vad jag gjort. '


Kära valfria kvinna
Jag vet att du förmodligen inte läser detta, du lovade då att du skulle sluta. Men jag känner ändå att jag måste få skriva av mig. Ordentligt!

Anledningen till att jag känner mig så besviken & sviken av dig är därför att det känns som att du ständigt måste väga upp allt det som är bra med dåliga saker. Det kan vara att jag vunnit en miljon på lotto och du säger "åh så kul, grattis!... Men du vet ju att det kommer att gå åt helvete då pengarna är slut?!" Jag förstår inte varför man inte kan se det fina.

Jag har alltid fått lära mig att jag ska göra saker som jag mår bra av, och alltid haft det svårt att just göra det. Men nu då jag faktiskt har kommit en bra bit påväg så börjar du snacka en massa om saker med folk som inte har någonting med saken att göra.
Om nu din oro tar livet av dig, så kan du väl pata med mig om det? Och inte gå bakom ryggen på mig.

Senatt du alltid fått mig att må dåligt, det är sant. Inte ständigt, men till och från under hela livet. Det är omedvetet från din sida, jag vet, men det gör ont ändå.
Ditt ointresse för saker jag gör. Egentligen skiter jag i det, men ibland känns det som om du kanske kunde låtsas, bara för att göra en god gärning och iallafall försöka. Men du markerar tydligt att det du inte är så värst intresserad av inte är värt att bry sig om, och då spelar det ingen roll vem det är. Så länge du har dina intressen så kan du ju alltid skylla på att du är upptagen, eller att du inte har råd eller liknande.

Och sist men inte minst så ska man inte tala om missbruk då man inte vet något om det själv. Inte då man kan se sina egna problem. JA min pojkvän är narkoman (Ren nu!!! och jag skiter i hur många som vet och vad folk tycker om det!) och du har mycket alkoholism i din närhet. Men att du inte själv kan se att du har ett problem. Trots att du kan sitta med yngre människor och visa tydligt att du inte kan visa dina känslor om du inte har druckit. Jag tycker att det låer som ett grovt problem. Trotsatt jag bad om att prata om någonting annat så skulle det ändå sluta i tårar för dig. Och sedan inte säga ett ord om det senare... PROBLEM!

Jag älskar dig, det gör jag! Och om du bara visste hur mycket fint du gjort, och hur många gånger du räddat mig. Men ibland känner jag verkligen att jag måste få lätta också. Jag måste få bli arg på dig, och jag måste få bli besviken på dig då jag känner att du svikit mig. Hoppas du förstår det!





Så! Nu har jag skrivit ett grymt gnälligt inlägg och jag mår grymt mycket bättre, dels för att jag fick skriva av mig och dels för att jag fick prata med min älskadeälskadeälskade klas! Utan dig hade jag nog legat medvetslös nu. Puss!